<http://yemkelaa.blogg.se/>
Läste min älskade Fannys Blogg nyss och insåg att jag kanske borde läsa tidningen lite oftare! Detta är det sjukaste på länge!!
Polis skrämdes mer än överfallet
Relaterat
Om jag påstår att Örebro är en stad som nyligen, och i färskt minne, skakats av våldtäkter, håller nog de flesta av er med. När jag menar på att polisen borde ta krafttag för att förhindra ytterligare brott av denna karaktär håller de flesta förhoppningsvis också med. Om jag sedan säger att jag är fullkomligt övertygad om överfall och våldtäkter och försök till våldtäkter ses allvarligt på från polisens sida, skulle ni säkert nicka och mena på att ”Oh ja, polisen gör vad de kan. De ser allvaret. De tar i med alla resurser de har för att säkra stadens gator.” Så hade jag också svarat, för bara några dagar sedan.
Natten till lördag. Det är sent på natten eller tidigt på morgonen, beroende på hur man vill se det. Krogarna är stängda för länge sedan, gatorna är folktomma. Så när som på någon enstaka taxibil, och så vi. Jag och min sambo, på väg hem från en vän. Vi har passerat Storbron och är på väg upp mot filmstaden när vi ser några killar på samma sida gatan som vi går på. Jag reagerar inte först. Varför skulle jag? Jag är ju ute och går med min sambo. Vi går mitt på stan. Killarna är unga, 20 år om jag skulle gissa. Jag är blir inte skrämd av killar i 20 års åldern. Jag tror aldrig det värsta om människor eller situationer, och varför i hela friden skulle jag det?
Men någonting säger mig att jag borde bli rädd. En gnagande känsla i magen. Intuitionen, magkänslan, kalla det vad du vill, säger mig att vi borde lägga benen på ryggen.
Vi går längs gatan, när en av killarna blockerar vägen. Han säger att vi ska stanna. Han vill prata med oss. ”Nej”, svarar vi och går vidare. Han tar tag i min sambo. Ta bort dina händer från mig, uppmanar sambon. Och vi fortsätter att gå. ”Ge mig cigg.” befaller killen. Vi svara att vi inte har några och fortsätter gå. Killen förklarar då i lugn samtalston att om han inte får cigg så ska han stycka oss. Det märks på en gång att det här inte bara är någon vanlig aggressiv snubbe på snedfylla, det är något mer än så. Han följer efter och tar tag i min sambo igen. Han rycker sig loss och fortsätter gå. Jag har då fått ett litet, men betydande försprång. ”Jag kommer att våldta din tjej. Jag ska våldta dig, hörde du det?” förklarar killen lugnt men med en röst som skär genom hela min kropp. Jag får upp min mobil ur väskan, slår 112, blir kopplad till polisen och berättar vad som pågår. Killen fortsätter att förfölja oss, prata om våldtäkt och död och skapar under tiden ett skrämmande klickande ljud med munnen. Ett ljud som på något vis påminner mig om en dålig skräckfilm. Han och hans två passiva vänner svänger av mot Stortorget när jag hotar med att jag har 112 i telefonen och sedan ser vi dem inte mer. Jag fortsätter att prata med polisen en stund. Vi kommer hem innanför porten. Jag bryter ihop i tårar av uppdämd rädsla.
För även om jag aldrig tidigare varit med om att träffa på någon så hotfull och så sjuk person i mitt liv så är det trots allt inte det som skrämde mig allra mest. Det var inte killen. Eller hoten. Det var svaret jag fick från polisen i andra änden av luren: ”Vi har inga bilar att skicka. Tyvärr.”
Den här gången hade vi tur. Nästa gång kanske någon annan inte har lika stor tur. Nästa gång kanske det slutar i en våldtäkt. En misshandel. Eller varför inte ett styckmord.
Men egentligen, vad spelar det för roll? Polisen har ändå inga bilar att skicka. Tyvärr.
@NA Skribent insändare:
”Örebrotjej”
