Har nu befunnit mig i detta land Sverige i en hel månad efter hemkomst från Tanzania.
Tiden går fort.
Känns som om det var igår jag vandrade längs de leriga långa sandvägarna bland majsfält och regnskog, samtidigt som jag börjar komma in i vardagen här mer och mer.
Men omställningen har varit stor.
ENORMT STOR.
Separationsångesten har nog varit värst.
Efter en händelse som hände mig i början av min vistelse i Tanzania går jag nu regelbundet hos en Psykolog. Började gå hos psykolog redan där nere i Arusha. Det var en Belgisk man som såg ut exakt som Dustin Hoffman! Superbra var han.
Utan honom hade jag gått under.
Livet går upp och ned.
Försöker tänka posetivt och ta varje dag som den kommer. Dag för dag. Timme för timme. Minut för minut.
Ni får ursäkta och acceptera mina upp och nedgångar.
Men de har sina orsaker och ibland önskar jag bara att jag kunde försvinna samtidigt som jag är så oerhört taggad på att fortsätta leva livet och upptäcka nya spännande äventyr..
Efter allt jag gått igenom, efter allt som jag just nu försöker TA MIG IGENOM, så vet jag att man kan övervinna allt.
Alla strider.
En klok tjej sa en gång till mig:
"Tänk på att inte alltid den kortaste vägen är den minst svåra, det gäller att ta sig igenom problemen, inte gå runt dem".
Jag försöker tänka posetivt, posetivt, POSETIVT.
Men ibland faller jag. Och jag har svårt att ta mig upp..
Ibland är jag så lycklig att jag börjar undra om jag verkligen är lycklig på riktigt eller om det bara är en försvarsmekanism. Att jag liksom försöker fly från verkligheten. Men jag måste inse att jag får må bra också. Och det gör jag verkligen.
Jag mår JÄTTEBRA, oftast.
Och jag älskar alla som stöttar mig och som finns vid min sida, runt omkring mig, och som ställer upp när som helst, vad som än händer.
Jag är så glad att jag får dansa runt här i denna värld tillsammans med er.
Jag är så oerhört tacksam.
Och ingen ska någonsing få ta min Livsglädje ifrån mig..
Ville bara få det sagt.
Tack för att ni förstår.
