editjohanna

Hur gick detta till? Jag har fastnat i Träsket. 20 år gammal. Jag har LOVAT mig själv ATT aldrig någonsin sätta på mig ett par tant-tofflor. Ändå så ser jag ett par, av dessa fasansfulla skor, när jag är uppe på stan och jag tänker "Oj, de där ser riktigt sköna ut att ha på jobbet". So Here I am in 2RämmarsTofflor.. BLÄÄÄ! :O

Och Vinterjackan, hur är det med den?

Jag börjar tappa det där tonårstänkandet. Ni vet det där "Jag skiter i om jag fryser i vinter, Bara jag har en Jäääävligt snygg Jacka" .. Neee, utan istället börjar det viktigaste för mig vara "Bara den är Riktigt varm, men inte FÖR varm, utan sådär LAGOM varm, och luftig och behaglig och varm och skön, och behaglig. PRAKTISK ska den vara".

Oj oj oj.. Vart ska detta leda?

Nej uj nej.

NEJ, Jag ska Bli en cool gammal tant.

Jag ska vara Det Nya Gamla. Blekta tatueringar, piercingar, BröstLyft, ta långa sovmorgonar, och headbanga lite diskret med huvudet när jag går på stan i takt till musiken från mina hörlurar. Jag ska vara en Glad gamling. Och vid Pensionen ska jag ta ett Fett Lån och ge mig ut och resa. Kanske tar jag med mig en vänninna. Och vi ska dricka Sex on the Beach och käka HashCockies i solen och spana in Grabbarna med 8Packen. Ja, Tänk, där ska vi ligga med våra Paraplydrinkar och vara vackrare än varenda 20åring på Bahamas Vita stränder..

*

Jag ska också vara den Tanten som, när jag är och handlar, är trevlig mot alla anställda och framför allt mot kassören. Jag ska inte klaga på att halva priset på utgående datum-Varorna ALLTID är slut, jag ska inte ens hänga på låset till affären klockan 7 på morgonen när de öppnar för att hinna med att köpa de varorna. NEJ! Jag ska vara trevlig, gå i min egen takt, men inte för långsamt så att jag är ivägen. Och när jag ska betala ska jag inte betala med alla dessa hundratals småmynt som darrar ur handen på alla anda små tanter och farbröder, utan jag ska betala med VISAkort och Kunna Koden helt själv i Huvudet.

Och när jag är påväg därifrån ska kassören tänka högt för sig själv: "Vilken Pigg liten 90årig tant". Då ska Jag ska skratta lite generat och sedan FEIJKA en hjärtatack för att se hur dagens ungdommar hanterar situationen. Men sedan ska jag resa mig upp, borsta bort skiten på knäna, stå så rak i ryggen som det bara går, Vara en Stolt Gammal tant som inte ångrar någonting genom livet, sedan ska jag trippa iväg på mina 12cm med min rosa Pimpade rullator.

*

Jag ska gå ut och festa mycket också. Oj vad jag ska dansa. Jag ska vara en 100-årig bloggerska som skrattar och pekar åt ungdommen som lyssnar på klassiskt och opera medan jag lyssnar på hipp hopp och R&B. Jag ska dansa på borden och skaka rumpa medan tonåringarna önskar att de var lika Coola, Sexiga och Vilda som jag. Och jag ska Skrika ut så hela Klubben Hör mig, Och jag ska skrika det så högt att alla stelnar till och musiken tystnar: "KNULLA FÖR I HELVETE INTE MED KONDOM, DE ÄR BARA TILL FÖR MESAR", Och sen ska jag göra HighFive med 90åriga Tobbe som sedan ska följa med mig hem efter krogen..

*

Någonstanns inom mig vet jag att detta inte kommer gå i uppfyllelse. Jag tror att gamlingar kommer vara "gamla" oavsett hur allting här i världen hela tiden utvecklas. när min målgrupp växer upp så kommer ungdommen säkert säga "TATUERINGAR, Fy fan vad Gammalmodigt", eller "MORMOR!! Du är så jävla PINSAM! Du kan inte lyssna på den här jävla Dunkmusiken fattaru väl", "Och pappa, En IPHONE!! Det är bara SÅÅÅ UTE"..

*

''Och känns det inte lite som en trygghet? Att man kanske någongång äntligen kan inse att man inte måste fylla alla dessa krav, följa alla trender, att man vågar släppa denna Hysteri "att alltid ha det senaste", våga inse att man blivit gammal och kunna finna sig i det, gå runt i bekväma skor, handla praktiska saker och bara få känna att, Jag duger som jag är, Jag har levt ett långt och händelserikt liv, Och jag ångrar ingenting..''

Det var på den tiden då ingenting ännu existerade. Raiva, som så småningom skulle bli kallad Jorden, var rund som månen som då och då skulle bli full. Allt var mörkt och kallt, trots att mörker och kyla ännu inte fanns. En skepnad svepte över Raiva. Skepnaden var vinden i de kommande löven, vågorna på de kommande haven, blixtrar från den kommande himlen och smärtan i den kommande ålderdomens bröst. Allt som ondska innebar ville skepnaden skapa. Först skapade han höga berg med toppar täckta av svart snö som föll och gjorde jorden ännu mörkare. Sedan skapade skepnaden gropar stora som hela oceaner, men inget vatten och inget liv skapade han. Allt täcktes sedan med en stor mörk skog med träd, lika höga som bergen, och det föll en mörk skugga över jorden. När allt tillslut var så kallt och svart, att man inte ens skulle se en tigers ögon lysa i natten, slutade den svarta snön att falla och en ensam stjärna tändes på himelen. Stjärnan ropade "Raiva, Raiva, älskade värld. Jag ska hjälpa dig från allt ditt lidande i mörker och kyla. Solen ska skina över gröna ängar, vatten ska pårla i bäckar och älvar, fåglar ska kvittra och de mörka skogarna ska få liv. Raiva, Raiva, älskade värld. Jag ska ge dig grönt gräs och färgglada blommor, frukter i träden och bär i skogen. Allt som jag lovat skall du få. Sov nu sorgsna jord och vakna i en ny värld." Stjärnan slocknade och hela världen somnade. När morgonen sedan vaknade var allt grönare, färgstarkare, ljusare och mer levande än vad man någonsin skulle kunna tänka sig. De stora groparna var fyllda med vatten, den svarta snön på bergen var nu vit och träden var inte längre lika höga. Nu fanns det djur på jorden, stora som små och alla levde vilt. På dagen sken solen och om natten lös månen och stjärnorna som tecken för det goda.

När skepnaden sedan vaknade, och upptäckte att dess mörka skapelse nu var ljus och fylld med liv, blev han rasande. han bröt loss stora delar av bergen och kastade dem upp mot himmelen för att krossa stjärnan som skapat denna vackra värld. Men stenbumlingarna skadade inte stjärnan det minsta. De föll bara tillbaka ned med hårda dunsar över jordens yta. Då blev skepnaden ännu argare. Han satte eld på Raiva och lågorna dansade och lekte lekfullt med vinden, och elden spred sig med fasansfull fart över jorden. Plötsligt, som från ingenstanns, började små vattendroppar falla från himmelen. De föll så kraftigt att elden dog ut. Då for skepnaden sin väg för att, i ensamhet, tänka ut det grymmaste av alla sätt att vinna över stjärnan. Och när regnet hade stillat kom han tillbaka. "Jag ska skapa ett djur, farligare än en haj, klokare än en apa och det ska komma att bli starkare än en björn." Skepnade drog sig långsamt frammåt. Smekte jordens yta varsamt, smekte trädens löv och trädens stammar och rötter, långsamt, varsamt. Sedan, som en blixt från klar himmel, blev världen täckt av en tjock dimma. Allt fylldes av en skrikande tystnad. När dimman sedan lagt sig stod det två levande varelser på jorden, en pojke och en flicka. De stod oskuldsfulla på två lekfulla ben och hade armarna hängandes vid sidorna. Dessa två var människor skapta av ondskan. Dessa två, skulle i framtiden, bli skaparna till ännu en ny värld. Stjärnan blev orolig och när natten åter föll använde hon alla sina krafter och gav allt gott hon ägde till människobarnen. "Ni ska leva lyckliga och bringa glädje omkring er. Ni ska växa upp i en vacker värld och föda barn som de andra djuren. Men kom ihåg, Skepnaden skapade er av ondska och hämnd och ni kommer att göra många felaktiga saker genom livet. Men ni ska inte sörja, utan lära er av era misstag och be om förlåtelse, och ni ska bli förlåtna. Alla ska ni sedan dö. Era kroppar kommer att förmultna, er ondska kommer att leva kvar på jorden som skepnader, men era själar, de kommer att finnas här uppe med mig, som stjärnor."

Umgås med vänner och allt känns bättre.

Krockar med ett rådjur, krossar bilen, allt raserar.

Tar en tvättid och försöker förnya mig själv.

Letar lägenhet och lossas att jag bor någon helt annan stanns.

Letar Framtid.

Letar Hopp.

Letar efter någonting, vad som helst att hålla fast mig vid.

Grubblar och tänker om.

Ser ett ljus i allt mörker som omger mig.

Finns så mkt att se fram emot.

Så mycket att ta för sig. Så mycket att leva för.

Allt känns okej.

Men ändå orkar jag inte riktigt hela vägen..

Allt känns bara så tungt och svårt.

Men jag försöker verkligen.

Jag försöker.

Hela Tiden..