editjohanna

Det var på den tiden då ingenting ännu existerade. Raiva, som så småningom skulle bli kallad Jorden, var rund som månen som då och då skulle bli full. Allt var mörkt och kallt, trots att mörker och kyla ännu inte fanns. En skepnad svepte över Raiva. Skepnaden var vinden i de kommande löven, vågorna på de kommande haven, blixtrar från den kommande himlen och smärtan i den kommande ålderdomens bröst. Allt som ondska innebar ville skepnaden skapa. Först skapade han höga berg med toppar täckta av svart snö som föll och gjorde jorden ännu mörkare. Sedan skapade skepnaden gropar stora som hela oceaner, men inget vatten och inget liv skapade han. Allt täcktes sedan med en stor mörk skog med träd, lika höga som bergen, och det föll en mörk skugga över jorden. När allt tillslut var så kallt och svart, att man inte ens skulle se en tigers ögon lysa i natten, slutade den svarta snön att falla och en ensam stjärna tändes på himelen. Stjärnan ropade "Raiva, Raiva, älskade värld. Jag ska hjälpa dig från allt ditt lidande i mörker och kyla. Solen ska skina över gröna ängar, vatten ska pårla i bäckar och älvar, fåglar ska kvittra och de mörka skogarna ska få liv. Raiva, Raiva, älskade värld. Jag ska ge dig grönt gräs och färgglada blommor, frukter i träden och bär i skogen. Allt som jag lovat skall du få. Sov nu sorgsna jord och vakna i en ny värld." Stjärnan slocknade och hela världen somnade. När morgonen sedan vaknade var allt grönare, färgstarkare, ljusare och mer levande än vad man någonsin skulle kunna tänka sig. De stora groparna var fyllda med vatten, den svarta snön på bergen var nu vit och träden var inte längre lika höga. Nu fanns det djur på jorden, stora som små och alla levde vilt. På dagen sken solen och om natten lös månen och stjärnorna som tecken för det goda.

När skepnaden sedan vaknade, och upptäckte att dess mörka skapelse nu var ljus och fylld med liv, blev han rasande. han bröt loss stora delar av bergen och kastade dem upp mot himmelen för att krossa stjärnan som skapat denna vackra värld. Men stenbumlingarna skadade inte stjärnan det minsta. De föll bara tillbaka ned med hårda dunsar över jordens yta. Då blev skepnaden ännu argare. Han satte eld på Raiva och lågorna dansade och lekte lekfullt med vinden, och elden spred sig med fasansfull fart över jorden. Plötsligt, som från ingenstanns, började små vattendroppar falla från himmelen. De föll så kraftigt att elden dog ut. Då for skepnaden sin väg för att, i ensamhet, tänka ut det grymmaste av alla sätt att vinna över stjärnan. Och när regnet hade stillat kom han tillbaka. "Jag ska skapa ett djur, farligare än en haj, klokare än en apa och det ska komma att bli starkare än en björn." Skepnade drog sig långsamt frammåt. Smekte jordens yta varsamt, smekte trädens löv och trädens stammar och rötter, långsamt, varsamt. Sedan, som en blixt från klar himmel, blev världen täckt av en tjock dimma. Allt fylldes av en skrikande tystnad. När dimman sedan lagt sig stod det två levande varelser på jorden, en pojke och en flicka. De stod oskuldsfulla på två lekfulla ben och hade armarna hängandes vid sidorna. Dessa två var människor skapta av ondskan. Dessa två, skulle i framtiden, bli skaparna till ännu en ny värld. Stjärnan blev orolig och när natten åter föll använde hon alla sina krafter och gav allt gott hon ägde till människobarnen. "Ni ska leva lyckliga och bringa glädje omkring er. Ni ska växa upp i en vacker värld och föda barn som de andra djuren. Men kom ihåg, Skepnaden skapade er av ondska och hämnd och ni kommer att göra många felaktiga saker genom livet. Men ni ska inte sörja, utan lära er av era misstag och be om förlåtelse, och ni ska bli förlåtna. Alla ska ni sedan dö. Era kroppar kommer att förmultna, er ondska kommer att leva kvar på jorden som skepnader, men era själar, de kommer att finnas här uppe med mig, som stjärnor."