Jag sprang ett Marathon. Och när jag gick i mål, inte på första plats direkt men inte heller sista, så kunde jag inte sluta springa. Jag sprang och sprang. Mötte Kineser i Kina, en luffare på gatan i schweiz, simmade bland hajar, klättrade i berg. Blev Aldrig trött. Skaffade barn med en Afrikan, byggde en lerhydda vid en flod, gömde mig för lejon, hoppade på krokodiler. Men även fast jag var så lycklig, mitt allra lyckligaste, så kunde jag inte sluta springa. Fortsatte att springa bort från allt, i evigheternas evighet. Och sen vaknade jag. Paniken över hur sann drömmen ändå var sköljde över mig. Att den kanske hade en stark innerbörd. Kanske var det Exakt så allting i mitt liv just precis nu, var!
Panikångest, Stress känslan av att inte höra hemma.
Och kanske var denna dröm beviset på att det inte kommer hjälpa mig att rymma. Det kommer inte bli någon skillnad om jag gömmer mig på andra sidan jorden. För jag kommer aldrig kunna fly ifrån Mig själv!
Och det är JAG, enbart JAG som gör att jag mår såhär...
