editjohanna

Som om jag vore den enda som så lätt kan rasa och falla isär.
Som om jag vore den enda att känna såhär.
Som att ha en knut runt gråten och tårar som inte vill falla.
Som om ingen blir förslåten för att känslorna har kallnat.
Min dumhet fick oss båda att lida.
Och när jag sedan kröp tillbaka så hade du redan valt sida.
Inget gjort kan bli ogjort från och med nu.
Och allting är som vanligt förutom Du.
Jag lär mig handskas med verkligheten för att lögner förgör.
Jag lär mig inse sanningen för att falskeheten förstör.
Tvingades att se allting svart på vitt.
Tvingades förlora allt vackra som var ditt.
Men ändå kan jag inte be om ursäkt för min dummhet.
Det beror på att jag inte kan avslöja min hemlighet.
Jag vet att du försökte och att du ville förstå.
Men detta är en grymhet som plågar mig så.
Jag gick i väggen för att jag var rädd att förlora dig.
Trodde jag skulle förlora dig om du viste sannningen om mig.
Så jag stängde dig ute, utan vishet, utan tröst.
Och sedan vill jag medge att jag hörde förändring i din röst.
Den styrkan som du aldrig tidigare haft.
Under den tiden hade du samlat mod och kraft.
Man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv.
Du är ingen ängel trots att du uppför dig som en.
Jag blev smutskastad och förhörd.
Jag kunde inte få fram ett ord, jag var redan trasig och förstörd.
Någonting inom mig sa att jag var tvungen att släppa taget.
Kanske var det det största misstaget.
Att du gick förlorad var som att förlora en del av mig.
Och jag är ledsen. Så ledsen. Så ledsen utan dig.
Som om jag vore den enda som så lätt kan rasa och falla isär.
Som om jag vore den enda att känna såhär.