editjohanna

Som att liksom en dag vakna upp från en evighets sömn.
En dröm..
Och plötsligt inse att det man hela tiden strävat efter inte alls var det rätta.
Det liv man lever är bara en fasad.
En Yta av falskhet som ska påverka omgivningen på ett positivt och avundsfullt vis.
En Fasad till synes utan bristningar.
Utan behov av renovering..
Men om man rispar lite, Pytte lite på ytan så rasar allt samman..
Allt man kämpat för att dölja.
Det Blottar sig.
Blottar mig.
Blottar dig.
Och vi faller.
Faller i varandras armar.
Kvävda av våran egen stålthet.
Dränkta i våra egna tårar.
Och vi faller.
Faller djupare än djupets botten.
Och vi slår i backen.
Går sönder som glas.
Så sköra.
Tusen bitar som ingen orkar pussla samman.
Inget klister som kan läka oss.
Ingeting kan få bitarna på plats.
För vi blev skivna.
Vi svek varandra.
Och någonstanns inom en ropas det att det kommer bli bra.
Detta är det ända rätta.
Det bästa som kunde hända.
Och vi mår dåligt ett tag.
Och sen är allting bra!
Tänk att få vakna.
Ur en evighetssömn.
Och allting blir klart.
Kalarare än kristall.
Och man inser att man äntligen har samlat tillräckligt med kraft.
Och man har styrkan att lämna allt!
Tänk om man hade styrkan att lämna Dig..