editjohanna

Man blir sjukare än vad man egentligen är på sjukhus. De biega och vita väggarna lämnar efter sig ett stort eko av ångest, ensamhet och tomrum. Mobiltelefonerna stängs av, ingen komunikation med verkligheten och råkar man hosta, ta en djup suck, eller ta sig för pannan så riktas all uppmärksamhet mot den lilla stackaren. Antingen så ser man medlidande i de andras ögon eller så ser man förakt, för att de tycker mycket mer synd om sig själva. Jag gillar inte sjukhus. Jag kan inte andas. Jag känner mig som en hyptrokondiker som sitter och tycker synd om mig själv i väntrummet samtidigt som jag ser hur alla andra, med mer allvarliga symtom, får komma in och träffa läkaren innan mig. Då försöker spökerna i mitt huvud intala mig att det inte alls är något fel på mig, att det bara är inbillning, och jag får stålsätta mig i stolen för att inte benen ska springa därifrån.

Imorrn ska jag på återbesök hos läkaren. Sedan Luncha med mamma. Sen blir det till Frövi och umgås med massa trevligt folk där. Och på Lördag blir det härligheter med Shanna och Sanne..

Jag kämpar på i min egen takt. Tar dagen som den kommer:) Nu börjar det ibland kännas en aning stabilt. Kan ju bero på att man har sådana otroligt fantastiska människor omkring sig!

KÄRLEK OCH RESPEKT!