PTSD
Kategori: Allmänt
Idag är det Lördag. Igår kom jag hem efter mina 5 dagar på OBS-enheten. Det har varit fantastiskt givande och otroligt bra. Vet att många undrar. Därför skriver jag det nu rakt ut. Halva sanningen. För jag har ingenting att dölja. Och det är såhär mitt liv ser ut just nu. Oavsett vad, så är detta min verklighet..
Jag har fått en diagnos som heter Posttraumatiskt stressyndrom pga en traumatisk upplevelse som jag var med om i Tanzania. Så jag har legat inne på OBS-enheten sen i måndags. Som är en psykiatrisk avdelning på USÖ. Blev tvångsplacerad där. Hade tillsyn var 15de minut och fick inte gå ut utan personal.. De tog alla mina tillhörigheter och låste in allt som jag kunde skada mig själv eller andra med. Fick testa lite nya mediciner och träffa läkare och kuratorer varje dag, fick sova bevakat och personalen såg till så att jag åt regelbundet.
.
Jag tackar någon slags högre makt för att detta ställa fanns! Först tyckte jag rent ut sagt att det var som ett fängelse. Men efter några dagar, med besök från nära och kära, så accepterade jag det och insåg hur otroligt bra hjälp jag faktiskt fick. Det var en trygg miljö där jag inte behövde tänka på någonting annat än att egna mig åt mig själv. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fick komma dit! Känns som om det kan börja funka nu. Jag har varit sjukskriven från jobbet i över en månad. Men på tisdag börjar jag jobba på 50% vilket känns otroligt skönt! Jag har saknat jobbet, så nu känns det skönt att få testa på att komma tillbaka.
.
Jag vet att många kanske tycker det är konstigt att jag skriver detta i bloggen. Men De flesta av mina närmsta vet redan hela sanningen och jag är trött på att dölja min psykiska ohälsa nu.. Det är såhär det är. Jag tar en dag i taget. Försöker tränga bort alla hjärnspöken som spökar innuti mitt huvud. Försöker tänka positivt och inte gräva ned mig i min egna nedstämdhet och ångest. Vissa stunder är ljusare än de andra. Men jag vet att jag har människor runt omkring mig. Och det är ni som får mig att orka kämpa! Jag vet att detta kommer bli en lång resa, men jag måste ta mig igenom den, och det kommer jag inte att klara utan er.
Tack för att ni finns! <3
