editjohanna

Palmerna svajade i vinden. Som ett oregelbundet kämpande försökte de dra rötterna ur jorden och lämna marken. En känsla av Hemlängtan sköljde än en gång över mig och oförberädd blev jag ensam i mina tankar. Jag gjorde upprepade försök att tränga bort den känslan, att stänga den ute, men min vilja var inte tillräckligt stark. Jag slogs mot minnerna och i mina tankar slog jag sönder ensamheten, rädslan och ovisheten. Jag intalade mig själv hur otroligt lyckligt lottad jag egentligen var. Som en rotlös palm slog jag i marken med en duns.

Stranden var kritvit och kändes som små luddiga mjuka moln under mina solbrända fötter där jag gick precis så nära havet att jag kunde känna smaken av salt på tungan. Långt bort i horisonten blandades marinblå ocean med ljusturkos himmel och då solnedgången kom var allt så hjärtskärande vackert. Det var den vackraste plats på jorden, den underbaraste platsen jag någonsin sett. Där kunde jag verkligen andas. Det var som att vattendraget mellan fastlandet och denna fantatiska Ön stängde all sorg ute. Som att sorgen i själva verket bara var ett påhittat begrepp, som Gud, alla har hört talas om det men ingen har någonsin tagit på det eller äns närmat sig det. Jag kunde inte annat än att känna mig lugn och fri där jag stod med fötterna i indiska oceanen. Jag hade aldrig tidigare kännt mig så lycklig, aldrig tidigare kännt mig så levande.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna den platsen? Varför skulle någon ens i sin vildaste fantasi vilja överge och åka ifrån "himelen på jorden"? Det finns vissa normer i denna delen av världen som säger att man inte kan bosätta sig på en fantasiÖ, man måste hålla huvudet kallt och se realistiskt på saker och ting. Så det gjorde jag. Jag gjorde som de flesta andra tidigare gjort. Jag lämnade Zanzibar med hjärtat i halsgropen och jag kan inte tänka på annat än att få återvända...