editjohanna

Ibland känns det som om jag går i en lång evighets tunnel.
En mörk tunnel utan slut..
Och när jag äntligen ser Ljuset långt där borta i andra änden så rasar jag genom ett svart hål och liksom faller och faller tills jag slår i backen med en smäll..
Är det normalt att känna så?

Ibland får jag lust att gråta. Känner mig inte hel..
Det känns som om jag glömde kvar en liten del av mig i Tanzania. En Viktig del som jag inte kan leva utan. Kanske behöver jag ta första bästa flyg dit och hämta hem den lilla delen av mig själv, nu direkt. Men så mkt hindrar mig. Så himla mycket sätter stopp. Och jag känner mig så kluven. Jag har nog aldrig tidigare kännt mig så splittrad på detta sätt.

Och det är så svårt att berätta om allt jag känner, tänker och allt som jag har vart med om. För det känns som om allt bara blir tomma ord som ingen kan föreställa sig.. Som om ingen riktigt helt till fullo kan förstå, fast de verkligen vill och försöker. På något sätt så känner jag mig så obeskrivligt ensam. Trots att jag vistas bland mina älskade nära och kära som jag så obeskrivligt mycket har saknat medans jag var borta.

Men min längtan att få återvända gnager i mig varje sekund..
Jag kan fortfarande känna dofter, känslor, höra musik, och allting påminner om tiden där nere. Och jag blir så lycklig när jag tänker på alla människor där. Kan komma på mig med att sitta och le för mig själv och drömma mig tillbaka..

Hur kan man bli så inspererad av ett land?
Hur kan man bli så himla fäst?
Hur kan man på 3 månader bygga upp ett HELT NYTT LIV??
Jag bara undrar.
Jag grubblar för mycket.
Alldeless för mycket.
Och jag känner mig liksom handfallen.
Kryper ur mitt skinn och har ingenstanns att ta vägen.
Jag vill känna Doften av Afrika, gå på leriga vägar, krama smutsiga fina barn, skratta och le med människor som verkligen uppskattar att leva. Som uppskattar Livet. Jag vill återvända till den plats där tiden inte existerar, där glädjen var på en helt annan nivå och där regnet och solen fick guldet att växa.
Kanske värderar jag saker anorlunda nu.
Kanske har jag förändrats.
Men jag är fortfarande samma människa.
Och jag känner med mina 20 år mig själv hyffsat bra.
Och jag har en stark magkänsla av att jag vill återvända.
Jag ska Återvända.
Vänta bara..