Doften låg kvar som en skugga över rummet.
Den trängde sig in igenom varenda por och förgiftade varje cell och lem i hennes kropp.
Den tvivelaktiga tystnaden låg som en stilla avvaktande och iakttagande dimma och hon drog en djup suck av lättnad, men lugnet fick hon ändå inte smaka på.
Hon var uppgiven, uppriven och frustrerad.
Hon tänkte med avsmak på mannen som just lämnat hennes lägenhet.
Hon öppnade ett fönster, ytterligare ett och fick sedan ta till balkongdörren som en sista lösning på nöden.
Den kalla vintern trängde sig in men hon var tvungen att vädra. Vädra för att få bort ångesten som kvarlåg över hela hennes tillvaro.

Någon bankade på dörren.
Var han tillbaka?
Paniken sköljde över henne och hon kröp längre in i sin lilla hålan och försvann djupare in i sig själv.
Hon sjöng för att stilla sin egen oro.
Nynnade på en oigenkännlig melodi och vaggade sig själv till ro.
Bankandet fortsatte ihärdigt och hennes tunga andetag ekade i rummet.
Kanske var det inte någon utanför dörren.
Kanske var det bara hennes bultande hjärta.
Det bankade och slog i bröstet på henne och det verkte i hela hennes kropp av panik.
Hjärtat tog till slut ett skutt. som om det inte orkade med att slå mer och hon lyssnade extra noga så att inte hjärtat hade stannat.

Om någon skulle se henne där hon satt nu och fråga hur hon egentligen mådde, så skulle hon resa sig upp ivrigt och borsta av det osynliga dammet från knäna och klistrat på sitt breda leende på läpparna och sett på den frågande personen med sina tindrande ögon och svarat: "bra, jag mår bara fint faktiskt".
Hon ville inte ha några följdfrågor. inget medlidande, ingen oro eller sympati.
Ingen skulle någonsin förstå.
Och ingen skulle få veta.
Ingen skulle någonsin få veta. . .