man måste genom skam
man måste genom drömmar
man måste dö några gånger innan man kan leva

---

Allting svämmade över.
fullproppad av känslomässighet och ömhet lyckades inte självdeciplinen hålla samman hennes kropp.
Allting svämmade över.
En ynka beröring, ett ynka ord, doft eller påminnelse fick henne att rasa samman.
Men hon log.
Tindrade med sina små ögon och skrattade med i samtalen.
Slängde med sitt hår. och log. Log tills hon inte orkade mer.
Kanske var hennes energi helt slut nu.
För hon kände sig inte som vanligt.
Kanske hade hon insett att det inte spelade någon roll om hon lossades.
Det gjorde ingen skillnad för henne själv om hon lossades vara glad och lycklig.
Det enda det nyttagjorde var att omgivningen slapp oroa sig för henne!
Men hon orkade inte längre tänka på alla andra.
Hon måste ta sig själv i första hand.
Ibland Skrattade hon på riktigt. Ibland var gnistan som fanns i hennes ögon äkta.
Men bara ibland. Och inte i långa perioder.
Ibland sköljde lyckan över henne.
Hon var så lycklig. på riktigt.
Men sedan kom tankarna.
Förtjänade hon verkligen att må bra och vara lycklig?
sedan var det igång igen.

Hon klev in i rummet.
Rummet som hon länge låtit stå orört.
Rummet till hennes innersta.
Rummet till hennes stora hemlighet.
Det var kvavt och dunklet.
Det var tyst och dammet yrde i luften när hon tog en djup suck.
Det var mörkt. och innan hon vant sig vid mörkret såg hon bara tomhet.
Men allting klarnade.
Hon såg revorna på väggarna.
Djupa hack efter att någon försökt slita sig ut.
Som såren i hennes hjärta som aldrig riktigt skulle läka.
nu som fula stora ärr som varken gick att dölja med smink eller förklädnader.
Hon såg fläckarna på golvet.
Som hon inte egnat en sekund till att försöka städa bort.
Aldrig skulle hon städa bort någonting.
Det var bevis. Bevisen på vad som en gång hade hänt.
Hon satte sig ned och drog handen över de mörka fläckarna.
Hon sparade allt som det var.
I tron och hopp på att hon någon gång skulle våga bevisa sanningen.
Men hon behövde styrka för att riva upp alla djupa sår igen.
De var en gång i tiden så djupa att hon höll på att förblöda.
Hon drog hastigt handen intill sig.
En iskall rysning for över rummet.
hon reste sig upp och gick ut med raska steg.
Låste dörren och gömde nyckeln väl.
Sedan log hon sitt trovärdigaste leende.
Och hon skrattade med i samtalen.
För hon mådde ju så bra. Hon var ju så lycklig.