barnet inom mig skriker av förtvivlan. Och kylan tränger igenom och fryser ner hela mig.. den ständiga besvikelsen som alldrig släpper taget.. Varför vänjer jag mig inte? Varför vlir jag fortfarande förvånad? Intalar mig själv att det alldrig kommer förändras! att det alltid kommer drabba mig. Jag måste lära mig det!! Måste, måste, MÅSTE! för att inte ständigt bli påverkad på detta sätt!!

Men det sägs ju att Hoppet är det sista som lämnar människan, Och det är fan Sant!!
För dumma lilla flickan slutar aldrig hoppas!