editjohanna

Jag lever, tänkte hon. Jag lever fortfarande. Jag överlevde.. Fan! Eller är detta helvetet hon var menad att komma till? Kanske är det så, att det är det man menar med Helvetet. Att Om man inte kommer till Himmelen så Hamnar man hos Djävulen och den platsen kanske är just här. Kvar på den platsen hon ville lämna..

Kartan hänger prydligt på väggen. Väl utmarkerat med nålar är de länder som hon har varit i.. Hon sätter dit nya nålar i en annan färg för de länderna hon vill besöka innan hon dör. Hela kartan fylls av Gröna markeringar. Grönt är hennes favoritfärg. Hon börjar andas tungt. Hör hjärtslagen. Känner hur det pumpar i det lilla trånga utrymmet innanför hennes smärtfyllda bröstkorg. Håller i sig för att inte svimma eller tappa balansen. Hon vet att det är svårt att komma upp igen. När man är ensam är allting svårt. Och hon är ensam.

Hon vet att hon har förändrats. Förändrat till det sämre. För det är ingen som vill veta av henne längre. Och det är ingen hemlighet. Hon skrattade en gång i tiden på ett sätt som var ärligt och vackert. Nu är det bara ett tomt och smärtfyllt skratt. Efter så många krascher. Så många krockar, explotioner, missfall, felbedömningar, hatiska anklagelser, hatiska ord och slag så är det svårt att orka. Och hon orkar inte. Hon orkar inte alls. Kan inte se dom i ögonen. Rädd för att de ska se igenom henne. Genomskåda henne. Och utbrista med ett förskräckt skrik att "OJ, varför har du inte sagt nått?". Skulle det göra någon skillnad? Skulle de börja bry sig då? om hon sa nått.. Hon Vill inte att de ska bry sig.. Hon Vill bara leva. Eller Dö.. 

Kartan hänger prydligt på väggen. Hon sätter dit nya nålar i en annan färg för de länderna hon vill besöka innan hon dör. Hon inser snart att det är bortkastad tid. Att det bara är en enda plats hon vill till. Och den platsen finns inte med på kartan.