editjohanna

Krönika - Pinsamma föräldrar?
Av: Edit Johanna Larsson.

Det var på den tiden då man var si sådär femton år gammal och tog hem sin första pojkvän på besök. Inte bara den där första killen som man skickade sin bästa kompis att fråga chans på. Nej, denna gång var det seriöst. Han hette Mats. Han var ett år äldre och minst ett huvud kortare än jag. Han hade glasögon, kortklippt kastanjefärgat hår och slitna jeans. Ingen skönhet direkt. Men han fick duga.

Vi hade träffats på en sådan där internetsida och pappa kunde för allt i världen inte förstå sig på det. Han påstod bestämt att "den där" Mats lika gärna kunde vara en femtioårig gubbe.
-Och vad är det för trams ni ungdomar håller på med nu för tiden? Sitta och skriva till varandra på en dator. På min tid fick man brevväxla eller träffas på riktigt. Vi brukade möta flickorna bakom en stor sten bakom skolan
och pussas. Jag kommer ihåg den gången.. (bla, bla, bla).

Ibland är de bara så pinsamma. Föräldrar. När jag blir stor ska jag aldrig bli som dem. Tänkte de också så när de var unga? Att de inte ville bli som deras föräldrar? Föräldrar är ju så omorderna. Varför är det så? De kan ju åtminstone försöka hänga med lite i utvecklingen. Jag menar brev? Brev skrev man ju på typ stenåldern. Nu skickar man faktiskt mail eller sms. Det kanske är så att de inte vill att teknologin ska utvecklas. Det verkar i alla fall som det ibland. Att de liksom lever kvar i den där "det var bättre förr" grejen. Men tänk vad bra det är med till exempel mobiltelefoner. På bara några sekunder kan man nå någon, tusen mil bort på andra sidan jorden.
Jag kan inte ens tänka mig ur de gjorde förr i tiden. Hade man inget socialt liv över huvudtaget då?

I alla fall så fick Mats, efter oräknerliga telefonsamtal mellan hans och mina föräldrar, komma på besök. Han skulle stanna över helgen men vi fick absolut inte sova i samma rum. För vem vet då vad vi skulle kunna hitta på? Mina föräldrar är ju från stenåldern och där hade man ju inte sex, förlåt samlag, förrän man var gift.

När Mats äntligen kom blev det korsförhör. Mamma frågade ut honom om allt ifrån favoritmaträtt till antalet
tidigare flickvänner.
-Och oj så fin skjorta han hade på sig, och välkammat hår, jasså, hans mamma var frisör, så trevligt, var inte blyg, ojdå så stökigt vi har det här hemma, inte? åh så rart av dig..
Jag tror hon fick ur mer information från honom på fem minuter än vad en normal människa skulle fått på en vecka. Jag ville bara sjukna ner under jorden och försvinna. Ta hissen ned i trapphuset, springa till tågstationen och ta första bästa tåg långt bort därifrån. Men jag antar att det inte skulle vart så snällt mot Mats. Att lämna han helt övergiven och ensam med en sextiotalist till mamma, det gick ju bara inte. Jag kände mig som pojken, Mustafa Can, i hans egen självbiografi "Tätt intill dagarna" från 2006, där han är på stan med sin mamma och möter sin klasskamrat. Mustafa skäms så för sin utländska mamma och ljuger därför för komisen och säger att det inte är hans mamma och att han är på stan ensam. 

Jag ville bara ropa högt så att hela världen kunde höra mig.
-Det här är inte min mamma!
Jag vet att mamma gjorde som hon gjorde i all välmening, för att lätta upp stämningen. Men det finns ju ändå gränser. Jag tog Mats i skjortärmen och tillfället i akt, när mamma hämtade andan, och drog med Mats in på mitt rum. Jag pustade ut när vi satte oss på sängen. 
-Vilken trevlig mamma du har, sa han.
Jag blev röd i hela ansiktet av ilska. Jag ville skrika rakt ut att han kunde gå ut och umgås med min mamma istället då om hon nu var så himla trevlig. Men jag behärskade mig. Mamma och pappa måste ha tyckt att Mats verkade som en redig och ordentlig pojke. För på kvällen bar de in gästsängen till mitt rum.

När vi skulle sova minns jag att jag blev en aning nervös. Jag hade aldrig sovit så nära en kille förut. Det som sedan hände kan jag med glädje skratta åt idag. Men just då i just det ögonblicket ville jag springa ut till mina föräldrar och bara skrika rakt ut.

När Mats skulle krypa ned i sängen och drog bort täcket så låg det snyggt och prydligt, väl placerad och 
fullt synlig, mitt på kudden, en KONDOM (!)
Jag drog mitt täcke över huvudet och skämdes så jag skulle kunna dött.