editjohanna

Allt känns ut och in, upp och ned och bak och fram.
Rastlös och Rotlös.
Man måste genom skam, man måste genom drömmar.
Man måste Dö några gånger innan man kan Leva.
Jag bara undrar.. Hur många gånger ska man behöva Dö?

Önskar att jag kunde stå naken framför er.
Blotta mig, och berätta min djupaste hemlighet.
Men någonting sätter stopp.
En spärr, en tröskel, en mur som är alldeless för hög för att klättra över.
Önskar att jag kunde se er i Ögonen och berätta min sanning.
Tidsnog så kommer den.
Sanningen.
Jag behöver bara lite mer Tid.

Palmerna svajade i vinden. Som ett oregelbundet kämpande försökte de dra rötterna ur jorden och lämna marken. En känsla av Hemlängtan sköljde än en gång över mig och oförberädd blev jag ensam i mina tankar. Jag gjorde upprepade försök att tränga bort den känslan, att stänga den ute, men min vilja var inte tillräckligt stark. Jag slogs mot minnerna och i mina tankar slog jag sönder ensamheten, rädslan och ovisheten. Jag intalade mig själv hur otroligt lyckligt lottad jag egentligen var. Som en rotlös palm slog jag i marken med en duns.

Stranden var kritvit och kändes som små luddiga mjuka moln under mina solbrända fötter där jag gick precis så nära havet att jag kunde känna smaken av salt på tungan. Långt bort i horisonten blandades marinblå ocean med ljusturkos himmel och då solnedgången kom var allt så hjärtskärande vackert. Det var den vackraste plats på jorden, den underbaraste platsen jag någonsin sett. Där kunde jag verkligen andas. Det var som att vattendraget mellan fastlandet och denna fantatiska Ön stängde all sorg ute. Som att sorgen i själva verket bara var ett påhittat begrepp, som Gud, alla har hört talas om det men ingen har någonsin tagit på det eller äns närmat sig det. Jag kunde inte annat än att känna mig lugn och fri där jag stod med fötterna i indiska oceanen. Jag hade aldrig tidigare kännt mig så lycklig, aldrig tidigare kännt mig så levande.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna den platsen? Varför skulle någon ens i sin vildaste fantasi vilja överge och åka ifrån "himelen på jorden"? Det finns vissa normer i denna delen av världen som säger att man inte kan bosätta sig på en fantasiÖ, man måste hålla huvudet kallt och se realistiskt på saker och ting. Så det gjorde jag. Jag gjorde som de flesta andra tidigare gjort. Jag lämnade Zanzibar med hjärtat i halsgropen och jag kan inte tänka på annat än att få återvända...

Ibland känns det som om jag går i en lång evighets tunnel.
En mörk tunnel utan slut..
Och när jag äntligen ser Ljuset långt där borta i andra änden så rasar jag genom ett svart hål och liksom faller och faller tills jag slår i backen med en smäll..
Är det normalt att känna så?

Ibland får jag lust att gråta. Känner mig inte hel..
Det känns som om jag glömde kvar en liten del av mig i Tanzania. En Viktig del som jag inte kan leva utan. Kanske behöver jag ta första bästa flyg dit och hämta hem den lilla delen av mig själv, nu direkt. Men så mkt hindrar mig. Så himla mycket sätter stopp. Och jag känner mig så kluven. Jag har nog aldrig tidigare kännt mig så splittrad på detta sätt.

Och det är så svårt att berätta om allt jag känner, tänker och allt som jag har vart med om. För det känns som om allt bara blir tomma ord som ingen kan föreställa sig.. Som om ingen riktigt helt till fullo kan förstå, fast de verkligen vill och försöker. På något sätt så känner jag mig så obeskrivligt ensam. Trots att jag vistas bland mina älskade nära och kära som jag så obeskrivligt mycket har saknat medans jag var borta.

Men min längtan att få återvända gnager i mig varje sekund..
Jag kan fortfarande känna dofter, känslor, höra musik, och allting påminner om tiden där nere. Och jag blir så lycklig när jag tänker på alla människor där. Kan komma på mig med att sitta och le för mig själv och drömma mig tillbaka..

Hur kan man bli så inspererad av ett land?
Hur kan man bli så himla fäst?
Hur kan man på 3 månader bygga upp ett HELT NYTT LIV??
Jag bara undrar.
Jag grubblar för mycket.
Alldeless för mycket.
Och jag känner mig liksom handfallen.
Kryper ur mitt skinn och har ingenstanns att ta vägen.
Jag vill känna Doften av Afrika, gå på leriga vägar, krama smutsiga fina barn, skratta och le med människor som verkligen uppskattar att leva. Som uppskattar Livet. Jag vill återvända till den plats där tiden inte existerar, där glädjen var på en helt annan nivå och där regnet och solen fick guldet att växa.
Kanske värderar jag saker anorlunda nu.
Kanske har jag förändrats.
Men jag är fortfarande samma människa.
Och jag känner med mina 20 år mig själv hyffsat bra.
Och jag har en stark magkänsla av att jag vill återvända.
Jag ska Återvända.
Vänta bara..

Svenska härliga sommar..
bra musik har det kommit och jag är så sommarfin och glad..
Men ändå känner jag mig nästan inte hel..
Känns som någon liten del av mig saknas..
Typ som att det saknas ett reservhjul. Eller att jag precis har monterat bort Stödhjulen.
Som om jag är ute på djupt vatten och vinglar. som bambi på hal is.
Som om jag gör allt för första gången men ändå på något vis djupt inne i mig vet precis hur jag ska göra...

Ja..
Jag har inte behövt använda min hjärna på 3 månader känns det som.
Eller det är klart att jag har använt den, men inte på samma sätt.
Jag har inte behövt köra bil, räkna pengar i kassan, passa tider, laga mat, inte använt tekniska prylar etc..
Känner mig helt rörig och som att mitt minne är superkort och jag har svårt att memorera saker..
men min hjärna återfår väl snart sina funktioner och kapasitet snart.. Hoppas jag..

Det är konstigt hur man kan bygga upp ett helt nytt liv i ett helt annat land i en helt annan världsdel, bland annan kultur och helt nya människor, ja, det är konstigt att man kan skapa sig ett sådant nytt liv på bara 3 månader.
Jag kan inte säga att jag fått en ny insikt i livet, en ny mening med det. Men jag vet att mitt bagage nu är betydligt tyngre.. Väger betydligt mer, men på ett fjäderlätt sätt..

Var och jobbade första dagen idag på mitt underbara Coop.. Var så kul att träffa allt folk, och vissa stunder kändes det som om jag inte hade vart därifrån mer än i några timmar..
Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på menlösheten med att stå och plocka chokladkakor i en hylla medan barn i andra delar av världen svälter.. Menar inget illa, jag älskar mitt jobb och är oerhört glad över att jag har det.. Men samtidigt så känns det inte direkt som om jag gör någon nytta. Känns som om Tiden är mer värd än så.. Jag hade kunnat vara någon helt annan stanns, på någon helt annan plats, och gjort så mycket mer!

Jag vet att jag snart kommer falla in helt i vardagen igen, och kunna släppa min tillbaka längtan till det fantastiska landet Tanzania i några minuter.. Men jag vet innerst inne att jag aldrig kommer glömma min familj där nere, mina vänner och mina fina barn..

Och jag är helt säker på att jag snart kommer återvända.
Återvända till den plats som för evigt har satt sina spår, djupa avtryck, i mitt hjärta!
Lilla Gatupojken i Kenya som jag bjöd på mat.
Fixade Barnkalas med fiskdam på barnhemmet
Jag ska måla hela världen...
HIV-test av de fina barnen

My Family<3